Svar till en kommentar

Jag fick en kommentar, där skrivaren önskar att jag ska beskriva hur jag fick hjälp genom homeopatin och hur jag bäst kom tillbaka till livet igen…
Först och främst, tack för din kommentar, det är så roligt att få:)

Och min följdfråga blir då; menar du hur jag fått hjälp utav homeopatin utifrån min Fibromyalgi, eller utifrån mitt utmattningssyndrom?

I inlägget ”Hur jag mår efter homeopatbesöken” skriver jag en del om hur min kropp har reagerat på homeopatin.

I inlägget ”Homeopati” skriver jag lite om hur homeopatin fungerat, om tänket kring kroppens egna läkningsförmåga.

Utifrån utmattningssyndromet, så har jag i Arbetsträningsdagboken skrivit en massa om att vara sjuk i utmattningssyndrom och vägen tillbaka.
Jag hade aldrig kommit tillbaka så fort om jag inte haft turen att komma  med på Stressrehabs program för drabbade med utmattningssyndrom.
Att genom KBT få lära sig om kroppens reaktioner och att sakta, sakta lära sig  förändra sitt beteende så att jag inte fastnar i ”stresshjulet” igen.

Det är det, som det handlar om; att förändra sitt beteende, ta hand om sig själv, lyssna på sin kropp och att lära sig att säga ”nej”, att inte vara överallt…

Att sova det som behövs, att motionera det som behövs, att äta det som behövs, att ge sig själv tid att pausa, på det sätt som passar en bäst.

För mej så pausar jag bäst med en promenad UTAN musik och annat prat i öronen, att bara gå i tystnaden med naturens ljud omkring eller att sätta sig i en lugn vrå och ta 5 djupa andetag, gärna med slutna ögon och känna hur axlarna sjunker och lugnet strömmar in i kroppen…
Eller det bästa; en fisketur – ut i naturens sköna vilorum.

Men man måste prova sig fram – med tålamod – vad som passar bäst för en själv…

Det är ett tålamodsprövande jobb, som SKA ta tid, för att ge långsiktigt resultat.

Jag svara gärna på frågor kring båda Fibomyalgi och Utmattningssyndrom.

Annonser

Veckan som gått…

Ett nytt liv har startat, känns det som.

Arbetsträning 3 dagar och så gruppträffen i tisdags – bara torsdagen som vad
ledig och det behövdes verkligen.

Kroppens stresspåslag har varit enormt i veckan, men jag har härdat ut, varit
kvar inne på patientsal och bara varit.

jag har inte gett mej in i patientvården ännu, det är nog med att kunna
stanna kvar i miljön och lära kroppen att det är inte farligt, jag klarar
det.

Och så har jag sagt ”nej”!

2 gånger:O) *stolt*

Första gången var i onsdags, det var så otroligt rörigt, som det bara kan
vara på en IVA-avdelning men jag satt på min stol i bakgrunden och lyssnade på
alla ljud, iaktog och då kom det fram en vidare utbildningselev(VUB:are) och
frågad eom jag kunde hålla ett öga på hans patient, men jag sa nej, det får du
ta med NN och NN.
han såg jätteförvånad ut och frågade om frågan.
Men jag
svarade samma sak och då gick han till dem och talade om att han skulle lämna
salen en stund och det är ju så vi gör; vi talar ALLTID om att vi lämnar salen,
vi kan ju inte lämna de patienter vi har därinne, då de kräver ständig
övervakning…

Andra gången var i fredags, då en arbetskamrat hurtigt tyckte att jag skulle
gå och trycka ut lite papper på en patient, men jag sade även då nej, dels för
att jag heeelt glömt bort hu rman gör och så ska ni bara veta hur mina 3
hjärnceller blir, när jag får något liksom ”kastat” över mej; de studsar åt ALLA
håll och all logik försvinner:/

Mannen, kontrade med; ”jaha, som de tre hjärncellerna vi har hemma då”:O)? –
han menade såklart hundarna:p

För numera är de bara tre – alla  goda ting är tre, eller…

I onsdags så fick vår älskade Cesar, vår egenuppfödde ”Svart”, ”Fjant” och
allt vad han kallades, somna in efter en tid sjukdom.
Det var jättejobbigt,
jättetrist, men samtidigt så kändes det så bra, efteråt, för han var nog ganska
slut i kroppen, då det lugnande verkade på ett ögonblick, mot för de 10-15
minuterna som veterinären sa…
Han somnade lugnt och stilla in i sin
lill-mattes knä, med mej vid hans huvud. jag har alltid älskat hans vackra huvud
och han fick lägga nosen i min hand och jag såg på hans ögon när han
försvann…
Precis då, i det ögonblicket, så dök han upp i mitt huvud,
springandes som han brukade, ute på en som en äng, med sitt härliga leende på
läpparna, med pälsen som fluffade runt honom – då förstod jag, genom tårarna att
nu hade han det bra – det kändes så rätt.

Vi satt sedan en god stund med honom och bara grät, tysta, strök på honom och
tog vara på den sista värmen, från honom.

Tack Ceasar för allt du gett oss – vi gav dej din vila och smärtfrihet
tillbaka.

Ska leta reda på lite bilder och göra ett collage på honom, så får ni
se…

Nu har jag m in första ledige helg, efter ”jobb-vecka” och det känns så bra,
lite lyxigt faktiskt, för nu har jag också ledigt, är inte ”bara”
sjukskriven…

Sover dåligt

Är inne i en period, när jag sover dåligt.

Har svårt att somna, liger och tänker och naturligtvis så kommer ledsenheten, när man ligger där i mörkret…

Man är så knäpp; läkaren har hela tiden pratat om mej som deprimerad, men jag har inte riktigt tyckt att jag passar in i det – men det har nog också sjunkit in i veckan att jag är nog deprimerad…

Men det är ju inte så konstigt…

De hör nog ihop, depression och utmattningsreaktion, som läkaren har skrivit i intyget…

Men jag märker ju att små, små förändringar sker för varje vecka.

Tex så njuter jag numera av att prommenera utan att ha något i öronen, bara lyssna på naturen och känna doften, alla ljuden – vara här och nu.

Det var den första läxan jag fick av kuratorn.

Jag har även skippat lurarna i öronen, när vi åkt och fiskat och det är skönt.

Har lärt mej känna igen, tecknen på att man är spänd, känner nästan omgående att axlarna har åkt upp till öronen och kan därmed sänka dem, genom att ta några djupa andetag…

Häromdagen, så upptäckte jag att jag stod ju kvar på toa och bortsde tänderna:O)
For inte runt och plockade med en massa saker, utan var där och då.
Det är sådana grejor som jag upptäcker, förändras…

Små, kan tyckas men enorma för mej.

Stenen i bröstet

Den hade försvunnit, för en tid.

Nu är det tillbaka…

Pratstunden jag hade med kurator och läkare igår, rev upp mer än vad jag trodde…

Men samtidigt så förstår jag ju att det är en process, i att ev sluta på mitt nuvarande jobb och att starta om på nytt…

Kruxet just nu, är ju att jag har så svårt att tänka mej att fortsätta att jobba inom sjukvården…

Men det kanske går över.

En dag, kanske jag kommer upp, på den andra sidan diket och känner att jo, jag vill fortästta med detta; det är ju det enklaste, då det är den enda utbildnignen jag har…

Tårarna är hela tiden nära och kommer ofta, men det får vara så – jag är ensam hemma, så det spelar ingen roll.

Ganska skönt att få bara vara…

Sorg

Idag kommen reaktionen, tårarna, på det vi pratade om igår på företagshälsovården(FHV)…

Jag var så urform igår eftermiddag/kväll, men kunde inte riktigt sätta fingret på det…

Men idag, när jag var ute på en tänkarprommenad, så insåg jag att jag måste få vara ledsen över att förmodligen lämna den arbetsplats, somvarit som ett andra hem i 17 år…

Men jag måste ju se till MIG också, jag ska leva och arbeta i många år till och jag ska räcka till…

Både inom yrkeslivet och inom familjen.

På ny bana

Det är inte bara hälos- och viktmässigt, som jag tagit nytt spår utan det blir nog så, att jag även yrkesmässigt, byter riktgning – men till vad?!?

Det pratas om ev mottagningsjobb, men även där kommer ju människor, som behöver tas han om – och det är väl just den biten, som jag vill bort ifrån – att slippa ”ta hand om, sköta om” någon….

Jag önskar mej bara ett möte med människan, rätt och slätt…

Men sådana jobb, finns ju inte att få…

Nä, nu sk jag fousera på att bli bra själv och sedan, utifrån det, gå vidare…

Nu blir det eftermidagsprommenad.