Veckan som gått…

Ett nytt liv har startat, känns det som.

Arbetsträning 3 dagar och så gruppträffen i tisdags – bara torsdagen som vad
ledig och det behövdes verkligen.

Kroppens stresspåslag har varit enormt i veckan, men jag har härdat ut, varit
kvar inne på patientsal och bara varit.

jag har inte gett mej in i patientvården ännu, det är nog med att kunna
stanna kvar i miljön och lära kroppen att det är inte farligt, jag klarar
det.

Och så har jag sagt ”nej”!

2 gånger:O) *stolt*

Första gången var i onsdags, det var så otroligt rörigt, som det bara kan
vara på en IVA-avdelning men jag satt på min stol i bakgrunden och lyssnade på
alla ljud, iaktog och då kom det fram en vidare utbildningselev(VUB:are) och
frågad eom jag kunde hålla ett öga på hans patient, men jag sa nej, det får du
ta med NN och NN.
han såg jätteförvånad ut och frågade om frågan.
Men jag
svarade samma sak och då gick han till dem och talade om att han skulle lämna
salen en stund och det är ju så vi gör; vi talar ALLTID om att vi lämnar salen,
vi kan ju inte lämna de patienter vi har därinne, då de kräver ständig
övervakning…

Andra gången var i fredags, då en arbetskamrat hurtigt tyckte att jag skulle
gå och trycka ut lite papper på en patient, men jag sade även då nej, dels för
att jag heeelt glömt bort hu rman gör och så ska ni bara veta hur mina 3
hjärnceller blir, när jag får något liksom ”kastat” över mej; de studsar åt ALLA
håll och all logik försvinner:/

Mannen, kontrade med; ”jaha, som de tre hjärncellerna vi har hemma då”:O)? –
han menade såklart hundarna:p

För numera är de bara tre – alla  goda ting är tre, eller…

I onsdags så fick vår älskade Cesar, vår egenuppfödde ”Svart”, ”Fjant” och
allt vad han kallades, somna in efter en tid sjukdom.
Det var jättejobbigt,
jättetrist, men samtidigt så kändes det så bra, efteråt, för han var nog ganska
slut i kroppen, då det lugnande verkade på ett ögonblick, mot för de 10-15
minuterna som veterinären sa…
Han somnade lugnt och stilla in i sin
lill-mattes knä, med mej vid hans huvud. jag har alltid älskat hans vackra huvud
och han fick lägga nosen i min hand och jag såg på hans ögon när han
försvann…
Precis då, i det ögonblicket, så dök han upp i mitt huvud,
springandes som han brukade, ute på en som en äng, med sitt härliga leende på
läpparna, med pälsen som fluffade runt honom – då förstod jag, genom tårarna att
nu hade han det bra – det kändes så rätt.

Vi satt sedan en god stund med honom och bara grät, tysta, strök på honom och
tog vara på den sista värmen, från honom.

Tack Ceasar för allt du gett oss – vi gav dej din vila och smärtfrihet
tillbaka.

Ska leta reda på lite bilder och göra ett collage på honom, så får ni
se…

Nu har jag m in första ledige helg, efter ”jobb-vecka” och det känns så bra,
lite lyxigt faktiskt, för nu har jag också ledigt, är inte ”bara”
sjukskriven…

Annonser

4 tankar om “Veckan som gått…

  1. Ååå det är så ledsamt när man måste låta ens djur somna in, men som sagt, det är ändå tur att vi kan välja åt dem istället för att de ska behöva plågas till sista andetaget..
    Kram till dig!

  2. Vad duktig du är som kan säga nej! Och vad härligt för dig att den första vackan med arbetsträning har gått så bra. Du kan känna dig stolt över dig själv. 🙂
    Men så tråkigt för er att ta bort er hund. Som jag förstått har han varit en trogen vän i många år. Ni gjorde ändå det rätta då han slapp plågas mer.
    Kram.

    • ja, det känns riktigt bra att vara på rätt väg:)

      Ceasar har varit alls kelgris.
      Jag var med då han föddes också…
      Han föddes i den tredje kullen jag fött upp…
      kramiz

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s