För mej då…
…ja, jag brukar säga att det beror på lång- och varaktig söndring; ni vet familjepuzzlet, livspuzzlet…

Nä, men ont har jag haft i många, många år, men jag har kört på – så länge man rör på sig så går det ju bra…

Den första krisen jag var med om, var i april 1988, när min mor dog, endast 52 år gammal.
Jag var visserligen 23, på väg in i mitt 24:e år, men mamma är mamma!!!

Ovanpå det, så uppmärksammade jag vilka som var mina vänner och det blev inte många kvar…

De löste det jobbiga med att stötta och hjälpa mej, med att frysa ut mej – helt enkelt…

Sedan så har det ävl varit små episoder i livet som varit tunga – men vem har inte det?!?

Nästa kris, för mej och då som mamma var 1999, då äldsta dottern fick diagnosen ADHD samt lättutvecklingsstörning…

Det är en sorg i sig, att få en diagnos på sitt barn – vad det än månde vara…

PÅ det har måga, långa, tunga å följt…

Och som de flesta känner igen, så spänner man kroppen, hela sig själv och blir som en knut och inte tror jag det är bra i längden att ha ett hamsterhjul snurande i bröstet, i varierande fart…